Jag både börjar likna och känna mig allt mer som Tom Hanks karaktär i filmen Cast Away. Skägget är frodigare än någonsin, jag är strandsatt på min egen tomt och aldrig tidigare har jag varit så här nära att inleda en vänskap med en volleyboll, som jag är nu. Dagarna i ända sitter jag fastklistrad framför telefonen, desperat efter någon slags interaktion. När jag inte sitter och väntar på att någon ska höra av sig, sitter jag istället och väntar på att någon ska svara på det jag själv skickat. Det enda jag gör nu för tiden är att vänta.
Snart juni. Då ska vi ta beslut om sommarens pjäs. En monolog jag och en vän skulle se om någon vecka på Dramaten har blivit uppskjuten till 19 december. Det låter tryggt. December. Kanske ska även vi sikta på december – januari? Men det är långt dit. Många i ensemblen bor på annan ort. En sommarföreställning var nog nödvändig, just för att alla skulle befinna sig här i Hälsinglandområdet. December är rimligast för pjäsen, men inte för skådespelarna. Börja om med rollbesättning? Skjuta fram till NÄSTA sommar? Jag är inte särskilt förtjust i något av alternativen. Men som Lundell skulle sagt: En inställd pjäs är också en pjäs.
Stannat upp i arbetet på kammarspelet jag jobbat på, och funderar på att skjuta fram det till hösten för att istället nu skriva en monolog. Det trygga med att ha en monolog är att jag kan sätta upp den så fort restriktionerna släpper. Jag kan repa hela sommaren, helt själv. Låga produktionskostnader. MEN, så har vi problemet med att sätta upp en monolog. Vem fan vill gå och se ett oetablerat blåbär stå på en scen och prata i en timme? Borde jag hellre repa in något som exempelvis Doktor Glas och hoppas på att pjäsnamnet säljer biljetterna åt mig? Värt en fundering.
Vänligen, Albin