Och så har jag hamnat i samma lunk igen. Vaknade 11:00 idag. Det var då själva fan att det ska vara så svårt. Tillåter jag mig själv en dag då sovschemat förändras lite, med exempelvis en sovmorgon, är det kört sen. Det har inte alltid varit så. Minns när jag var yngre, 15-16. Då såg jag NBA varje helg på nätterna, som ibland höll på till sex på morgonen. Men sen på måndag igen, skola vid 08:00. Inga problem. Men nu, omöjligt. Går jag och lägger mig 22:00 vaknar jag ändå inte tidigare än 09:00. Läste någonstans att vi alla har olika biologiska klockor. Att vissa har längre dygn än det som samhället etablerat på 24 timmar. Länge känt att det kan vara så för mig. Men är skeptisk, har svårt att avgöra om det är pseudovetenskap eller inte. Men är det sant så är det kanske förklaringen. Studien menar också att vi alla har olika optimala tider att vara vaken. Vissa är morgonpigga och andra nattugglor. Jag är definitivt nattuggla, kanske försöker kroppen styra tillbaka mig till natten igen? Eller så är jag bara ovanligt trött. Förmodligen.
Igår kom Lundells Vardagar 3 hem. Beställde direkt från hans galleri, signerad “till Albin”. Trodde dock inte att jag skulle få den så pass tidigt, boken släpps ju inte förrän 12/5. Men jag klagar inte. Har antagligen läst ut den innan dess. Har, precis som jag ville, läst mer denna vecka. Inte sett så mycket tv alls. Rätt skönt faktiskt. Däremot har jag inte fått så mycket jobb gjort. Tror det är psykiskt, och att det hela börjar med snooze-knappen på morgonen. Eftersom jag börjar dagen med att skita i en “uppgift”, alltså uppvaknandet, blir det lätt så att jag skiter i resten av dagens uppgifter också. Måste antingen låta bli att trycka snooze, eller lära mig att finna motivationen ändå. What to do, what to do.
Har inte sett någon film i veckan heller. Vad jag HAR jag gjort denna vecka? Har inget svar. Kanske gluttat för mycket på Instagram? Jag ska ju inte vara där i onödan. Ändå hamnar jag där. Trist.
Vänligen, Albin