Här kommer en text jag av någon anledning aldrig lade ut. Kanske för att jag inte vill stjäla fokus från studenternas stora dag. Men i såhär i efterhand ångrar jag att jag inte lade ut den. Ni får läsa den nu istället!
Så har ännu en årskull tagit studenten. På ett lite speciellt sätt, givetvis. Jag brukar försöka ta mig in till stan varje år. Gatorna fylls av liv på ett mycket vackert sätt. Just denna dag, kretsar allt kring dem. Studenterna. Längs trottoarerna står släkt och vänner samlade och väntar spänt. Sen plötsligt, runt husknuten, smyger ljudet av allsång och dagsfyllla fram. Pass på, för nu kommer de. På med rosor, champagneflaskor och andra attiraljer. Eller rättare sagt, FÖRSÖK häng på rosor, champagneflaskor och andra attiraljer. För långsamt går det inte. På sin höjd hinner de mässa “fyfan vad vi är bra” två-tre gånger innan de försvunnit. Men vad gör det, man möter ju upp dem efteråt. “Vad fort ni gick”, säger man medan man hänger på den där nallebjörnen i studentmössa man panikköpte en timme tidigare. Sen tar man en eller två bilder på studenten, och lunkar hem. Kanske ses man senare fram mot kvällen på studentmottagningen. Kanske ses man aldrig mer.
Men detta år ekade gatorna tomma. Det var vilken fredag som helst. Så jag gav mig ut på jakt. Cyklade runt genom staden och panorerade med blicken över tomterna. Studenttåget var inställt (i sann SJ-anda). Men var fanns studentmottagningarna? Jag ville se att i alla fall något, i denna märkliga tid, bestått intakt. Och jodå, jag fann dem. Men jag fick bara korta glimtar medan jag gled förbi där med cykeln. Helst av allt hade jag velat hoppa av, stått en stund vid staketet, och bara kikat in. Fått bevittna den glädje som bubblade där under partytältet. Sett på när studenten öppnade alla de där presenterna med glas och porslin som är bra att ha när flytten kommer. Kanske hade någon kommit fram med en bit smörgåstårta och en ljummen öl. Men troligast av allt, hade de bett mig att gå. Förklarat att mitt beteende störde festligheterna. Och så hade jag cyklat hem igen genom den tomma staden, och önskat att allt var som vanligt.
Stort grattis alla studenter. Det var inte lätt, men ni klarade det. Och jag önskar att jag hade varit där och firat med er. Eller ja, nu känner jag ju knappt någon av er. Jag är nog mest ute efter den där smörgåstårtan. Hur som helst, lycka till nu. Och var inte sådär tråkigt rimliga när ni ska ut i livet. Våga testa det där ni funderat på ett tag men aldrig vågat erkänna inför omvärlden. Våga avbryta saker när de känns fel. Det är okej att inte veta vad man vill. Det är okej att misslyckas. Och vafan, let’s speak it into existence. Det är okej att ställa sig utanför en studentmottagning i hopp om en bit smörgåstårta!
Vänligen, Albin