Julaftonsmorgon. Vaknar tidigt. Mycket tidigt, runt 3:00. Det är den där förbannade julstrumpans fel. Jag vet ju att den hänger där och väntar på mig. Ropar efter mig. Egentligen är jag väl för gammal för julstrumpa. Men den är en av få reliker som fortfarande finns kvar från barndomens jular. Och fastän jag vet att den på sin höjd innehåller lite godis och möjligtvis en tidning, har den en stor betydelse för mig. Den får mig att minnas.
Under stora delar av min uppväxt firades julen i Enånger. Hela mammas släkt var där. 26 personer som trängdes i mina gammelföräldrars mycket minimala lägenhet. Det var trångt. Men på något magiskt sätt fick alla plats. Ni vet ju vad man säger om hjärterum.
Alla bänkade framför Kalle.
Det var dopp i grytan och det monumentala julbordet. Det var kusiner och syskon som återförenades. Det var Kalle Anka på den lilla sprakande tv:n. Det var paradisasken som gick runt likt en stafettpinne. Det var jul. Men tiden är ingen nådig. Gammelmorfar gick bort. Folk växte upp, bildade nya familjer med sina egna julfiranden. När min gammelmormor sen blev så skröplig att hon ej kunde bo kvar i lägenheten, var julen i den form jag kände till den, också över.
Gammelmorfar Arne och Maja.
Gammelmormor Margit.
Tidigare i år dog även min gammelmormor. 96 år gammal. Så nu när julen är här, en högtid jag så starkt förknippar med henne, kan jag inte undgå att tänka på henne. Jag kan inte undgå att tänka på min barndoms jular. Hur det enda jag har kvar är den där julstrumpan. Den är som en portal till barndomen. En portal tillbaka till Enånger. Visst kommer julen vara fin ändå, fast den nu firas i en mindre skala. Men julen man firar som barn etsar sig fast. Som en tatuering på själen.
Ta vara på tiden ni har med släkt och familj. Innan ni vet ordet av det finns den tiden bara inburad i fotografier. Jag önskar er alla en trevlig jul. Ta hand om varandra!
Wilhelm och jag.
Kalle.
“Vuxenbordet”, hann aldrig komma i närheten av det.