Med våren kommer ljuset. Ändå känns det som att tillvaron blir mörkare och mörkare för var dag som går. Vi befinner oss i en tunnel där inget slut riktigt går att beräkna. Så har i alla fall jag känt de senaste veckorna. Men igår inbillar jag mig att jag där i tunneln kunde urskilja någon slags ljuskälla. Kanske inte den utgång vi alla går och väntar på, men en strimma av hopp. En glimt av det goda vi människor är kapabla till. Om vi bara vill.
I några års tid nu har den ideella föreningen Situation Baltikum arrangerat insamlingsgalor för att finansiera en rad olika biståndsprojekt i staden Gaujiena, i Lettland. Förra årets gala drog in hela 30.000 kronor, en minst sagt imponerande summa för en sådan nystartad och, såvitt jag förstår, helt och hållet ungdomsdriven förening. Denna gala är ett fint och nytänkande initiativ som man inte ser allt för ofta i den lilla staden Hudiksvall, och vi var många som såg fram emot årets tillställning. Men så kom det, från till synes ingenstans. Mörkret.
Konserter sköts upp till hösten, evenemang ställdes in. Men mitt i denna ovisshet, vågade Situation Baltikum prova någonting nytt. Istället för att avvakta till hösten, valde man att sända galan live via Facebook. Något som dels skulle innebära noll intäkter från fikaförsäljning och garderob, men också en potentiellt lägre publiksiffra. Hur många skulle egentligen nappa på detta cyber-substitut? Är inte atmosfären på galan i sig halva grejen? Det var en enorm risk. Men de tog den.
Klockan slog 19:00 och jag slog mig ned framför datorn. Sändningen hade mjukstartat fyrtio minuter tidigare med en reprisering av dokumentärfilmen Resan till kontrasternas land, och jag noterade att de redan hade fått in 4.200 kr. Jag valde att även jag bidra med en slant, och väntade ivrigt på att summan nere i det högra hörnet skulle uppdateras. Väntade på att summan skulle öka med exakt det belopp jag nyss hade skänkt (något man fortfarande kan göra, via Swish: 123 321 84 19 ). När uppdateringen väl kom, och det stod 14.000 kr, trodde jag först att något hade gått snett. Antingen hade man räknat fel, eller så hade jag råkat swishat lite mer än vad jag, som frilansande kulturarbetare i coronatider, hade råd med. Men nej, jag hade inte oavsiktligen swishat 10.000 kr. Och räknat fel, det hade man heller inte gjort.
Det jag bevittnade var något mycket storslaget. Femton minuter in i sändningen hade insamlingen redan passerat 17.000 kr. Jag var mållös. Kvällen gick och när man rundade av hade man samlat in över 40.000 kr. Alltså avsevärt mycket mer än vad förra årets fysiska gala lyckades göra. Och i ärlighetens namn, hur var det ens möjligt? Var det den välplanerade blandningen av intervjuer, musik och filmklipp? Var det den proffsiga flerkameraproduktionen? Jag tror att allt detta var till stor hjälp. Men min hypotes är att det fanns två primära orsaker till denna succé. Dels föreningen i sig. Som ständigt visar på en enorm kreativitet och engagemang. Men också, tro det eller ej, detta mörker som ligger över oss. Utgången må vara långt bort, men igår gick vi människor ihop och skapade ljus.
Tack Situation Baltikum för ert eviga slit, och för den strimma av hopp ni gav oss igår. Och till alla där ute, som har svårt att finna mening i detta mörker. Det goda i oss kan faktiskt lysa upp i tunneln, om bara för en kväll. Om vi bara vill.
Foto: Situation Baltikum