Jag har utryckt en del frustration i några inlägg nu. Frukta icke, jag har bara varit inne i en sån period. En period där man känner att de flesta totalt struntar i det man gör. Jag vet ju i själva verket att så inte är fallet, att det kan finnas en rad olika anledningar till att man inte läser bloggen på ett tag eller inte kommer med respons. Det var trots allt väldigt många som köpte min diktsamling. Många som kom på min uppläsning. Och jag vet att när jag väl släpper den där boken, som fredagens text var en början på, så kommer många att köpa den.
Jag har funderat vidare på konceptet att läsa en bok, se en film och lyssna på ett album i veckan. En stor anledning till att det inte fungerade förra gången var att det blev rätt stressigt, speciellt när det gällde läsandet. Jag tänker testa att börja med recensioner igen, men just läsandet får ske i en mer sund takt. Så det blir inte en i veckan, men kanske en varannan. Vet inte än, men något åt det hållet. Film och album är givetvis lättare, och bör vara något jag kan konsumera ett verk i veckan av. Men jag lovar ingenting.
Funderar på att bara avbryta mitt jobb med min monolog. Jag kommer ingenstans. Finner ingen inspiration. Den handlar, som jag nämnt tidigare, om social distansering. En man som sitter helt isolerad och vägrar lämna hemmet. När jag påbörjade arbetet satt jag själv hemma och gömde mig, och mycket av mannens tankar var mina egna. Men nu, lever jag inte så längre. Fastän jag fortfarande respekterar viruset, så känner jag inte samma rädsla. Monologen känns rätt främmande, och det är inte kul att skriva den längre. Jag har också en annan pjäs jag påbörjade före monologen, ett kammarspel, som jag sköt på för att ha något jag kunde repa in och köra så fort restriktionerna lättade. Alltså en monolog. Nu lättas det snart från 50 till 300, och jag har inget att spela upp. Det kanske vore bättre att återuppta arbetet med mitt kammarspel? En stor anledning till att jag började med monologen var att jag behövde snabbt en pjäs att spela upp för att kunna försörja mig. Nu när jag studerar är det inget krav längre. Ett dilemma, minst sagt. För jag har ju tjatat om den så jävla mycket nu och jag vill hålla mitt ord. Men det är nästintill omöjligt att skriva på en text som man tappat intresset för. Det blir inget bra resultat då.
Vänligen, Albin